Mini fotografen

Mina dagar blir bara sämre. Jag vet inte vad som händer runt mig längre. Jag har ingen koll på något. Jag bryr mig inte om att le längre. Jag struntar helt i att skratta. Jag skämtar inte längre. Jag försöker le lite då och då men det känns bara fel. Dem tror att jag är depprimerad hela tiden och att jag är en sån människa men det är jag inte. Jag blir bara så när jag är där. Så fort jag är borta därifrån är jag mig själv, okej inte hemma då men jag tror inte dem ser de, jag tror inte dem märker de och det är bra. Dem ska inte behöva gå igenom det här igen, dem förtjänar bättre.
Allt är bara ett spel..ett spel som jag lärt mig spela och jag spelar det bra. Jag har lärt mig att se till att inte hon ser det för hon förkännar. Hon är den som jag vill se skratta, hon är den som jag älskar tills tidensände och hon förtjänar bättre än att se hur jag egentligen känner.

Ni som är här hemma, det är ni som får mig le, skratta och skämta. Ni ser mig för den jag är och ser bortom det ansiktet som ljuger och ser hur jag mår och bryr er. Tack till er, ni gör mina dagar bättre bara av att vara där.
Det kanske bara är en fas jag går igenom, eller?

Meningen med den här texten var inte att låta som värsta emo't utan att få ur mig det och jag skriver vad jag vill här!